Nordea publicerade tidigare denna vecka en undersökning om finländarnas iver att placera, en undersökning som genomfördes av Taloustutkimus under tiden 1-6.3.2018 på Taloustutkimus Internet panel. I undersökningen deltog 1067 finländare, av vilka 735 var kvinnor och 330 män.

Av alla svaranden uppgav 27% att de inte placerar, totalt 286 personer. Av dessa svarade hela 83% att de helt enkelt inte har pengar att placera! Man frågade då dessa 286 personer om de tror att ”alla”, dvs varendaste en, har möjlighet att placera. Sällan har man fått ett så bedrövligt svar, bara 9% ansåg att ”alla” kan placera. Det att 40% av de som redan placerar anser att alla kan placera värmer inte i det sammanhanget särskilt mycket, för det innebär samtidigt att även om man själv placerar så upplever man att 60% inte ens i teorin kan placera… Det är en skrämmande procent.

Från pressreleasen kan man läsa en chockerande detalj att av de som inte placerar, men som förtjänar över 80.000€ i året sade sig 62% ha som orsak att pengarna inte räcker till! Förstås kan det inte ha varit allt för många svaranden i den gruppen, men ändå! Fundera på det där ett slag!

Storyn fortsätter på det viset att då man frågade de yngre, 18-24 åringarna (28st) som inte placerade varför de inte sparade så kom det rätt tydligt fram att man de inte ansåg att de hade tillräckligt kunskap om placerande eller tillräcklig information om placeringsobjekten.

Då man tog med hela samplet på 1067 finländare hittar man ett intressant resultat. Av alla de unga, 18-24 åringarna, upplevde 40% att de har ”tillräcklig” information eller kunnande om placerande, men för varje åldersgrupp framåt kan man mera. Bäst kunde personerna i pensionsåldern, där 60% av 65-79 åringarna ansåg att de kan tillräckligt om placerande. Med andra ord kan man säga att 60% av de unga, 50% av medelålders och 40% av pensionärerna har inte tillräcklig info eller kunnande om placeringar! Huh!

Vad är det riktigt i helhetsbilden som inte stämmer? Man skulle ju kunna tro att unga som nyligen gått (eller går) i skola skulle kunna mer om placerande än äldre, men så är det inte. Jag grundar detta på att före millennieskiftet, bortsett från IT-bubblans förstadier, så var det inte särskilt allmänt acceptabelt att snacka placeringar. Det var tabu.

Men under detta årtusende har placerande blivit allt alldagligare. Ändå kan de äldre mer om placeringar än de yngre. Det här skulle indikera att man inte lär ut placera, eller vardagsekonomi i skolorna i tillräcklig mån. Visserligen läser man nationalekonomi i gymnasierna, men kopplingen till privatekonomi och placera blir rätt vag trots det.

Tidigare i veckan höll jag föredrag om placerande för en grupp unga, och riktigt på skoj frågade jag dem med handuppräkning vem som placerar. Ungefär hälften av händerna kom upp. En medgav att i hennes fall har det oöverkomliga hindret varit risktagning, hon upplevde att fluktuationerna på börsen var för skrämmande.

Det är inte svårt att förstå de, finländarna är ett riskaversivt folk. Vi tar inte risker i onödan. Enligt Statistikcentralens uppgifter var hushållens finansiella förmögenhet vid årssskiftet 2017/2018 307,9mrd euro av vilket ca 35mrd euro var i börsaktier och drygt 20mrd euro i fonder. Den där aktiepotten motsvarar ca 12% av hushållens finansiella förmögenhet. Det säger en hel del om finländarnas inställning till risk.

Jag upplever själv att placerande inte handlar så mycket om pengar, utan om prioriteringar. Du väljer om du vill placera eller inte. Om du prioriterar att resa hellre än att placera gör du ett aktivt val om vart du kanaliserar dina medel. I det här sammanhanget uppstår det dock lätt en konstgjord motsättning i stilen med ”nå, om jag måste placera har jag ju inte råd att resa”.

Men livet är inte svartvitt. Om man ens kan lite ge avkall på sin konsumtion i förmån för placerande, eller skaffa tilläggsinkomster som kan placeras påstår jag att de flesta finländare de facto kan placera. Jag tror fullt och fast på att över 99% av alla kan placera minst 20€/mån och att över 80% av de som är i arbetslivet kan placera minst 100€/mån.

Trots att man i teorin har ekonomisk möjlighet att placera så räcker det inte för att ro det här i land. Om kunnandet haltar blir placerandet inte särskilt trevligt. Människan är till sin natur en samlare och då placeringarna går på minus upplever de flesta liknande känslor som när man måste ge bort för sig viktiga prylar hemifrån som man helst inte skulle vilja ge bort.

Vi undviker gärna risktagande just på grund av att vi inte förstår oss på risken. Själv har jag dock varit så länge med i den här branschen att jag upplever att risk är bara ett verktyg bland andra för att skapa sin egen förmögenhet. Det här verktyget kan du jämföra med en hammare eller såg. De här verktygen är också farliga på sitt sätt, men de möjliggör färdigställandet av husbygget.

Utvecklingen i den här branschen har varit rasande snabb och nya placeringsinnovationer kommer i en strid takt. Bitcoin och andra trendiga placeringsformer tilltalar de yngre, eftersom aktiesparande är för ”gamla gubbar”. I det hänseendet har nya placeringsprodukters ”sexighet” utvecklats betydligt snabbare än grundskolningen i ämnet. Man hoppar helt enkelt över teorin, eftersom skolning inte har funnits i större grad, och går direkt på en intressant produkt.

Bankerna har i det här fallet haft en otrolig roll som informationsbärare gällande placeringar de senaste 20 åren, då skolning på annat håll helt enkelt inte funnits, eller varit svårtillgänglig. Även om fonderna kostar något och även om de inte alltid klarar sina index så har bankerna pratat så mycket med kunderna om dessa saker att man i allt större grad fått finländarna att placera ens något. De har gjort ett värdefullt arbete längs åren!

Trots det kan man lite fråga sig hur det här skulle se ut på annat håll, låt säga i bilbranschen. Om det inte fanns bilskolor, hur skulle en rådgivningssession i bilaffären se ut? ”Jahaa, du tycks tåla mycket risk, du ska ha en Porsche, men din kompis ska nog inte ha nåt annat än en Rellu med en enliters motor. Sen bara ut på vägen och njuta av färden!” Hur skulle det riktigt gå då…..?

Det är lite så att upplägget blir på hälft om saklig skolning saknas. Jag anser att ekonomi borde föras in på skolningsprogrammen som obligatoriskt ämne redan i grundskolan. I det här sammanhanget måste jag lyfta på hatten för Börsstiftelsen som gör ett värdefullt upplysningsarbete. De skolar gymnasieambassadörer som sänds ut i grundskolorna för att sprida placerandets glädjebudksap. Det här är en mycket god början på vägen att få ekonomi in i läroplanen. Nordeas privatekonomist Olli Kärkkäinen konstaterar samma sak i deras pressrelease.

Jag har diskuterat det här med en inte så liten mängd lärare och de säger alla samma sak, man borde få mera ekonomi på programmet i skolorna. Vi pratar alltså om vardagsekonomi, sparande och kanske till och med placerande? Kanske det skulle få finländarna att placera, som sina nordiska grannar? Enbart pengar och tid tycks saknas…

Nordeas undersökning tog på ett förtjänstfullt sätt fram orsakerna till att finländarna inte placerar, det är i undervisningen som det brister. Trots det lämnar undersökningen enligt mig en viss bitter eftersmak i munnen på grund av det faktum att så många anser att alla inte skulle kunna placera, trots att man själv placerar. Det måste ju vara något strukturellt bekymmer i våra konsumtionsvanor om inte ens storinkomsttagarna anser att pengarna räcker till för placerande. Kanske man borde våga prata mera om värderingar och val i livet?

Svenne Holmström

Skribenten fungerar som placeringscoach med som mål att få alla att placera

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras.