Då du står inför ett val av en produkt eller en dröm som baserar sig på ränta på ränta effekten kan det ibland vara värt att fundera på hur realistiska avkastningar det är fråga om. Dessutom kan man även undra om man kan få den här avkastningen oberoende marknadsläge ifall placeringstiden är väldigt lång?

Crestmont Research har gjort en alldeles förträfflig analys på just det här. Sällan har en figur visat så mycket på en gång om vad placerande på lång sikt handlar om! I figuren har man satt upp årliga realavkastningssiffror, dvs där inflationen är struken ur avkastningen, och samtliga dividender har omplacerats. Kostnaderna för omplacerande har beaktats, skatterna dock ej. Det handlar om S&P500 förstås. Här lite noggrannare om de bakomliggande utgångspunkterna!

I korthet visar figuren att då placeringstiden är över 20 år (sneda linjen) normaliseras avkastningarna typiskt. Det är markerat med blått. Siffran i varje ruta anger årlig avkastning från startåret till aktuellt år. Men ibland går det precis tvärtom, speciellt om köptidpunkten hamnar i slutet av en längre bullmarket (uppgång), då värderingsnivåerna är skyhöga. T.ex. kan man konstatera att en investering gjord 1929 skulle ha underpresterat jämfört med vilken annan placering som helst, till och med om man skulle ha kvar investeringen idag. Däremot en placering gjord 1932 skulle ha gett normal avkastning. Placeringar gjorda på 1960- och 1970-talen hade också varit rätt utmanande.

Om man får tro på Crestmont Research analys skulle en normal realavkastning finnas någonstans kring 4-6%, på det inflationen ännu, då man återplacerar dividenden årligen på indexnivå. Om man antar att inflationen eftersträvas att hållas vid 2% nivån skulle index stiga 6-8% årligen enligt den logiken.

Denna rätt så förvillande, men samtidigt fantastiska figur har jag presenterat i olika sammanhang för placerare tiotals gånger. Mitt budskap har alltid varit mycket klart på den sidan. Då du investerar i index komemr du inte att få överavkastningar på sikt, hur bra du än träffar bottennoteringen i varje konjunktur, dvs då inköpen sker på billigast möjliga nivå! Däremot har den turen väldigt bra effekt på mellanlång sikt, låt säga 10-20 år, men an efter späds nyttan ut av normaliserade avkastningar. Till den delen kan man alltså spola tanken om att lycka är att träffa exakt rätt.

Men! Man kan ju faktiskt göra dumma affärer också, till och med på lång sikt! Om det är så att man prickar nivåerna då börsen är på topp lider avkastningarna i tiotals år efter det ännu! Så vi ska ändå inte glömma bort det här med timing trots allt… Det lönar sig de facto inte att köpa hela tiden!

För att det inte ska vara helt lätt att bedöma när man går in och ut ur marknaden ska vi söka upp ett intressant läge på marknaden. Nämligen ibland uppdagas ett dåligt köpbeslut väldigt långt senare. Ta upp länken ovan igen och lägg fingret på 1955-1960 och se hur framtiden skulle se ut om du köpte då. Framför oss har vi ca 10 år med gröna rutor, dvs lägen där du får markant överavkastning, men om du hade hållit placeringarna i 15-25 år blir helheten ändå en besvikelse på grund av oljekrisen som ligger framför! De goda avkastningarna som kom på kort sikt hade smält bort som is i solen!

Det måste finnas något sätt att identifiera nuläget, så att man inte råkar ut för detta om och om igen? En av mina favoritverktyg är Nobelpristagaren Robert J Shillers värderingsmodell för aktiemarknaden, nämligen Shiller PE (kallas även CAPE och PE10). Man använder sig av P som är aktiernas (i detta fall indexets) pris och dividerar det med E som är aktiernas resultat (Earnings). Då får vi P/E talet. Ju högre P/E tal desto dyrare. P/E svarar egentligen på frågan ”hur många år tar det innan jag får tillbaka min investering i form av årsresultat från bolaget”. P/E talet räknas på de 4 senaste kvartalen (eller forward P/E, då estimerar man de 12 kommande månadernas resultat) , men P/E har en hel del utmaningar.

Shiller tog friheten att dividera aktiernas pris med resultatet från de 40 senaste kvartalen, dvs de 10 senaste åren, och inflationskorrigera detta. Så föddes Shillers PE. Det intressanta med Shiller PE är att den har nästan perfekt korrelation när man analyserar detta på S&P500. Kursen och Shiller PE beter sig nästan identiskt, var som P/E har bekymmer. I teorin är då ett högt Shiller PE dyrt och ett lågt billigt.

I figurens övre kant hittar man faktiskt Shillers PE för varje år och kan följa med hur den har utvecklats. På grafens vänstra kant igen hittar man traditionella P/E. Då Shillers PE har avvikit markant från noteringarna som i medeltal rådit under de senaste ca 15 åren har framtiden fört med sig ovanligt dåliga år, ibland tiotals dåliga år.! Ta som exempel noteringarna från slutet av 1960-talet så Shillers PE steg uppemot 21-24 efter att ha legat en längre tid vid 11-15 nivåer. Kort efter mycket rött! Varningssignalerna har svävat i luften, men faran uppdagades långt senare.

En placerare som hade som vi tidigare såg köpt kring 1955-1960 hade alltså köpt sina aktier på en klart förmånlig nivå, men denna fördel som skapades, spolades tyvärr bort 15-25 år senare. Samma hände det i slutet på 1990-talet då Shillers PE steg över 40 efter att ha legat kring 12-20.

Idag är Shillers PE för tredje gången i historien över 30 (1929 och 1999-2000 var de andra noteringarna), men under 2000-talet har nivån legat kring 21-26. De facto har Shillers PE varit bestående på högre nivå sen 1990-talets början än tidigare i historien.

I praktiken kan det här innebära att även om marknaden en dag vänder ned, och med fart, så når vi kanske aldrig mer de nivåer som man i figuren kunde karakterisera som förmånliga. Om så är fallet kommer framtidens avkastningar att bli allt lägre (om man betalar mer för grejerna), eller så är nivåerna vi nu ser den nya normen och framtidens generationer får betala ännu mer för sina aktier, t.ex. med Shillers PE mätt. Ett annat problem som uppstår är att definiera en säljtidpunkt, till det erbjuder inte Shillers PE särskilt goda råd. Fastän det inte lönar sig att köpa betyder det inte att man måste sälja, från 1982 då Shillers PE var 7 steg den årligen fram till år 2000 då den var 42, alla tiders topp. Hade funnits många ställen att hoppa av på vägen, i onödan…

På längre sikt kan man faktiskt skönja att utvecklingen har gått mot det hållet, man hamnar betala allt mer för sina aktier än tidigare. En förklarande faktor är ränteläget, men knappast en uttömmande enskild faktor.

Då man kombinerar värderingsnivåerna med kursbeteendet märker man snabbt att marknaden fungerar exakt så som det står i alla läroböcker. Ju dyrare du köper desto sämre avkastning är att vänta. Shillers PE är ett mycket bra mått att använda då man mäter detta. Regel nr 1 blir alltså att köp inte med hela kassan på en gång på lång sikt om Shillers PE är klart över ett 10-15-årigt medeltal. Det blir inte bra..

Nu lever vi i ett läge där Shillers PE är på samma nivå som 1929 och räntorna är på stigande fot, i alla fall i USA. Ingen väntar sig att räntorna ska stiga snabbt, så som det gick på 1960-1980 talen, på det viset kan vi inte jämföra oss med den situationen. Om historien vet vi att då placeringshorisonten är över 20 år har man inte fått normalavkastning från ett läge då Shillers PE varit över 25. Under hela 2000-talet har Shillers PE dessutom legat nära den här nivån som försvårar tänkandet. Om detta betyder att nåt kusligt ska ske på 2020-talet återstår att se. Men jag räknar nog med att om Crestmont Research gör samma analys om 20 år så får vi se att avkastningarna under de kommande 20 åren i genomsnitt blir lägre än medeltalet då köpen görs i slutet av 2010-talet.

Svenne

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras.